Fredrik läser bara min blogg när han tror jag har skrivit något om honom. Och igår var en sån dag. När han läst klart surfar han runt bland de flikar jag inte ens tänker på att de finns och fastnar på ”OM MIG”. Sen säger han lite diskret att det är dags att uppdatera…

Så nej. Jag är inte 47 och känner mig numera mer som 25 än 23. Om Malmö är utanför Lund så bor jag fortfarande där men annars kanske det är mer korrekt att skriva just Malmö. Men jag kan fortfarande inte prata skånska, även om jag bor 6 minuter från TRIANGELEN som man säger här…

På Nordic Wellness i Kävlinge hittar ni bara mig i början av mars när jag delar ut nummerlappar till Stävie Trail, annars håller jag mest till på NW Kronborg tvärs över gatan.

Jag jobbar mindre med löpning och mera som kontorsråtta. För att en hobby som blir jobb inte blir lika rolig som hobby.

Antalet marathon har ökat till 18 och jag hoppas bocka av både 19 och 20 under detta år.

Typ så. I kväll är det jag som uppdaterar texten.

Jag anmälde mig aldrig till Hässleholmsloppet. För att det låg veckan efter ÖST och dagen efter Skrylle. Jag tänkte att jag skulle vara sliten och vilja vila. Men jag hade fel.

Efter gårdagens lopp gick löphormonerna bananas. Jag ville ha mer. I kombination med massiv FOMO över Hässleholmloppet kläcker jag idén att tjuvspringa tian på morgonen innan loppet. Lugnt och fint bara. Som en återhämtningsjogg. Någon timme senare har den där tian förvandlats till tjugoettan och jag känner pirr i hela magen när jag tänker på det. 21 kilometer i strålande sol i en skog som kryllar av vitsippor. Ja ni hör. Det går inte att missa.

Jag lägger fram förslaget för Fredrik och tänker att han (som är förnuftet själv) ska säga att jag behöver återhämta mig. Det gör han inte. Han ser skadeglad ut och uppmuntrar mig. Till skillnad från mig har han sprungit 21:an och vet hur sjukt kuperat det är. Jag dog på tian förra året och ser mig själv dö två gånger om distansen blir den dubbla. Han njuter av tanken på att se mig ta slut.

Försöker ångra mig och säger att ”det kanske är dumt”. Men han peppar på. Klart jag ska springa. Och så ser han så där lurig ut.

Kör till starten i god tid för att hinna runt innan loppet börjar. Vill ju inte vara i vägen för nån. Eftersom jag trodde jag skulle vila idag har jag ingen vätskeväst med mig till sportstugan, men jag har lyckat övertala en cyklande Fredrik att plantera ut i vattenflaska. Hur jag efter hans förklaring över vilket träd bakom vilken korsning jag ska lyckas hitta den är en annan fråga, men jag litar på att det ska gå.

Jag springer fel direkt. Precis som när jag själv arrangerar lopp är inte första pilen uppsatt. För att undvika att trigga någon att plocka ner. Efter lite joggande fram och tillbaka hittar jag rätt och därefter är det omöjligt att komma fel.

Banan är exemplariskt uppmärkt och det känns lite fusk att smygspringa så här före alla andra. Men jag ska ju bara mysa och ta det lugnt. Det hade aldrig funkat på ett lopp…

Plöstligt ser jag första backen framför mig. Ser även Fredriks skadeglada min för min inre syn. Han VISSTE att mysspringa inte går på denna bana. Det är pulstopp från start.

Jag kommer ihåg känslan från förra året. Hur denna första backe dödade mig och krävde en hel kilometer att komma i balans. Men nu tar jag det lite lugnare och återhämtar mig snabbt. Ganska snart kommer jag till ett vägskäl och nu ska jag ut på tassemarker jag aldrig testat. Det är fantastiska stigar. Lättsprungna och böljande. Mitt i ett hav av vitsippor. Jag njuter i varje steg.

Det är några längre backar men lutningen är hanterbar. Här finns inget att klaga på, benen bara går.

Det är först när 21:an ansluter till 10:an igen som de riktigt branta backarna kommer. Sandbacken och gräsbacken och allt däremellan. Men de här postrejsbenen är på hugget och jag känner mig stark.

Vid 13 kilometer glider jag nästan på rumpan ner för en sjukt brant backe och tänker att HÄR blir det kul att stå och heja sen. Tuffar vidare mot 15 kilometer och den punkt där min vattenflaska borde finnas. Om jag har fattat saker rätt trots min totala brist på lokalsinne. Det har jag. Vattnet väntar och jag sveper en halvliter utan att tveka.

På grund av att jag inte skulle springa idag har jag fått gå efter principen ”man tager vad man haver” och är alltså lätt överklädd och svettig.

10:an och 21:an har åter delat på sig och här har jag aldrig någonsin varit. Känner mig trygg med markeringen och att jag någon gång ska komma fram. Men nu börjar underlaget bråka med mig. Från att ha varit hyfsat snällt hela vägen växer rötter upp ur marken. Stenar och gamla stubbar. Jag är på ett kalhygge som är banans tråkigaste parti. Fram och tillbaka bland ris. Och där vinden för första gången når mig. Men ändå, inga käppar i mina hjul. Jag rullar vidare.

Hinner passera en fotograf och ler lite generat över att jag smygspringer. Han kallar mig förlöpare och det låter ju bättre än smyglöpare..

På en ytterst trevlig och nedåtlutande grusväg får jag skrämselhicka när två löpare plötsligt hoppar upp ur buskarna. Det är femkilometersloppet som jag plötsligt ansluter till. Hade räknat att jag skulle hinna runt innan 10:orna och 21:orna, men i min iver glömt bort den kortare distansen.

Hoppar snällt till sidan för de första fyra. Men när den femte kommer tänker jag att jag ska hålla undan. Det är två kilometer kvar och jag behöver växla upp. Kroppen svarar. Alltså vad har jag ätit? Allt känns så bra. Håller undan hela vägen till parkeringen där Ombytestältet tornar upp sig. Jag stoppar klockan och hoppar till sidan. Låter henne riva av de sista hundra meterna till mål ensam.

Får inte höra speakern säga mitt namn och får såklart ingen medalj. Men jag har haft en fantastisk runda som med lite rejshormoner och lite mindre felspring hade gett en pallplats. Nästa år ska jag stå på startlinjen på riktigt. Det här loppet är för vackert för att låta bli!

Ombytt och redo för hejarklacksarbete

Sist jag sprang Skrylleloppet var i min ljuva ungdom. Året var 2010 och jag vann det som jag då kallade tantklassen – K35. Idag presenteras inget åldersindelat resultat. Därför behöver jag göra lite research för att se att jag även i år vann tantklassen. Den lite äldre tantklassen. Men vi tar det från början…

Att komma till Skrylle är som att komma på mingelparty. Så många kändisar. Så många Stävie Trail-buffar. Det gläder mig att se att så många sprungit vårt lopp och att våra fina buffar används. Blir lika glad varje gång. Men tillbaka till kändisarna…

Bland alla startande hittar jag instavänner, Kävlinges bästa semmelbagare och allehanda löparfriends. Jag älskar snacket före och glömmer nästan bort det faktum att man bör värma upp inför 10 kilometerslopp.

Ger mig ut på en panikrunda för att inte starta helt kall och ansluter sedan till Friskis-uppvärmningen. 10 kilometer alltså. I oklar form.

Plötsligt går starten och en karavan av människor ger sig ut på detta mytomspunna varv. Det som börjar nerför och som avslutas med de brutalaste backar. Nu kör vi.

Benen känns ok. Kan faktiskt inte skylla på ÖST förra veckan för hur de känns. Inte än i alla fall. Ett stort gäng försvinner direkt och jag blir hängande i en liten klunga där vi springer om varandra fram och tillbaka under hela sträckan. Killarna bryr jag mig inte om, men alltså det är en tjej här och vi slåss om en placering. Oklart vilken, men det är liksom inte intressant. Jag borde försöka ta mig om.

Hon är stark, så jag avvaktar. Ligger bakom och hoppas att hon ska krokna. Det tar lång tid men plötsligt kommer tillfället. Jag kan tuta förbi, och håller tummarna för att hon inte hänger med. Gott så.

Allt flyter på, det går mest flackt och nerför. Mitt råd till allmänheten har varit att spara lite krut till backarna, men har jag gjort det själv? Tveksamt. Och kanske är det precis det som den andra tjejen gör. Varför skulle hon annars tappa fart bara så där? Hon kanske laddar batterier…

Vid kilometer 7 kommer den första backen. Den går brant uppåt men är hyfsat kort. Jag överlever. Tar mig fram över de våta partierna med lagom torra skor, och sen börjar det. Backarna utan ände.

Här märks det att den extra backväxeln saknas. Den ligger förmodligen i någon kvarglömt-låda på Österlen. Det går så sakta upp att jag tror jag står still. Men de andra plågas också. Någon skriker i backen och andhämtningar är tunga. Någon kille tassar förbi, men i övrigt håller jag tjejerna bakom. So far so good.

Efter krönet är det nerför mot mål. Jag rullar på och ser Fredrik sitta mitt i spåret med kameran uppe. Klämmer till med ett leende, och han hinner nätt och jämnt avfyra kameran innan han säger: NU BLIR DU OMSPURTAD!

Omkörningen är ett faktum. Hon kommer som en trimmad raket, och traktorn utan reaktionsförmåga kan bara se på. Se hur hon gasar in i mål och slår mig med fyra sekunder.

Nu kan jag ju för familjefridens skull inte gnälla när han tog sitt fotograf-uppdrag på största allvar. Men alltså, kunde han inte ha förvarnat? Med lite längre varsel hade jag kanske lyckats uppbringa kraft att svara. Eller så var det en urkraft man bara kan hitta hos den som ännu inte uppnått tant-status.

Anyway. En grym genomkörare och en fin femteplats. Exakt 20 sekunder långsammare än senast. Det får man vara nöjd med!

Jag är sparsam med samarbeten* och väljer bara att lyfta sånt som jag verkligen gillar. Och nu har jag hittat en pryl som ni borde känna till. En ryggsäck som rymmer hela världen. Som går att organisera efter tycke och smak. Med smarta fickor för allt som man lätt tappar bort i väskor av modell slukhål. ZeekSack – the organizer it is. En väldigt smart väska!

Jag ska ha löpcoachning direkt efter jobbet och behöver ha med mig både matlåda, jobbprylar, löparkläder och skor. Det är som upplagt för kaos. Ni som känner mig vet att jag brukar behöva vända väskor upp och ner på de mest olämpliga ställen för att hitta mina nycklar, mitt pass eller min telefon. Grejer som allt som oftast försvinner i röran. När jag kommer till jobbet den här gången är jag inte ens orolig. För jag har packat så snyggt.

På bottenplan löparskor. Tryggt avskilda från allt annat. Här kan de ligga och mysa i lugn och ro utan att grusa ner kläderna eller sprida odör till matlådan på våning tre.

På mittenplan ligger träningskläderna i en prydlig hög. Det finns ingen anledning att rota runt bland dessa i jakten på dator eller headset. För de har helt egna fack och fickor. Kontorsfack that is.

Och överst är matlådan. Stående utan risk för läckage. Ja ni fattar, som upplagt för en bra dag på jobbet.

Nycklarna har sitt fack, mobilen sitt, och allt är lätt att komma åt. Utom facket som sitter lite kroppsnära vid ryggslutet. Perfekt när man inte vill att någon ska komma åt ens pass eller mobil. Det finns trots allt fulingar där ute.

Det sägs att ryggan är vattentät men den egenskapen har jag lyckligtvis sluppit prova.  Mitt nästa äventyr med väskan är att se hur den fungerar på flyg, där den trots sitt stora packutrymme räknas som handbagage.  Den första maj vet jag hur flygbar den är och kan förhoppningsvis njuta sköna löprundor även om övrigt bagage kommit bort på vägen.

Ja ni hör vilken dröm. Jag tror jag är lite kär.

*Inlägget skrivet i samarbete med ZeekZack